2009-10-27
Rasism i politik och i media.
Det är intressant att följa de politiskt korrekta frälsets utläggningar om läget i Sverige, när de vill visa vad det är för fel på svenska folket och detta folks sätt att tänka.
Men hör nu, ni som är så duktiga på att tala om vad andra ska tycka. Tänk om det är fel på er!
För det första var inte integrationsproblematikens orsak en oundviklig folkvandring undan en flodvåg. Det var Sveriges egna politiker som genom lagstiftning och signaler till omvärlden gjorde klart att till Sverige kunde man alltid ta sig. Bara man hade pengar för transporten och förstod att vi inte kunde erbjuda arbete, ty så hade facket bestämt. Ekonomiska bidrag fanns det däremot gott om. Identitetshandlingar behövdes inte. Vilket var praktiskt för dem som ville dölja sin identitet.
För det andra möttes folkets befogade frågor, om detta verkligen var rätt politik, med anklagelser om främlingsfientlighet! Vilken sladd: De som ställt till det svänger runt och anklagar sina kritiker, som snabbt utmålas som problemet! Alltså: Själva invandringsproblemet är inte längre problemet utan det svenska folk som inte fogat sig i överhetens märkliga beslut. Det är inte bränderna i förorter utan den smygande rasismen vid köksborden. Häpp!!
För det tredje beslöt de lydiga medierna och politikerna att nogsamt sätta epitetet ”främlingsfientlig” på dem som framförde upprepad kritik mot politiken, den allenarådande politiken, Amen!. Samtidigt skulle opinionen tigas ihjäl.
För det fjärde bekymrar man sig inte för den svenska historien och kulturen. Det börjar t.o.m. odlas tankesätt som leder till nedsättande frågor av typen ”Vad är svensk kultur egentligen?” Mona Sahlin talar uppskattande om multikultur och nedsättande om den svenska. Muslimska seder och bruk anses vara värda respekt. Men inte de svenska.
Kvinnor som tittar fram ur en liten springa i en svart klädnad ”borde ha rätt att arbeta i förskolorna” Absurda situationer uppstår i flathetens fotspår. Och är unika för Sverige.
Nu beskrivs den allvarliga situation, som skapades av politiker som Bengt Westerberg (fp), Mona Sahlin(s), Carl Bildt(m), Ingvar Carlsson(s) som ”en ödesfråga för Sverige och alla som bor här att hitta strategier för att leva tillsammans i det mångkulturella samhället” /(Aftonbladet 27 okt). Hade det inte varit lämpligt att ta upp det temat för 20 år sedan?
Sent ska syndaren vakna står det i bibeln. Så vad händer nu, när de fariséer som slagit sig för bröstet och utropat sig själva till godhetens apostlar kan se vad de ställt till med? Hur hanterar de insikten att verkligheten inte stämmer med kartan som de ritade upp?
Jo, i brist på bättre fortsätter de sin nedlåtande uppfostran av de trilska svenskar som sett att kejsaren inte har några kläder. Men samtidigt läser de om inbördeskriget i Rosengård och sneglar de på opinionssiffrorna: Aj-aj-ajjj!
– Kanske vi skulle överexponera dem i stället för att bara förtala och förtiga? Vi behöver en ny taktik för att tukta folket. Kanske stryka dem medhårs ett slag?
Jag har berättat mycket om svensk politik i boken REBELLERNA. Där framgår att följande kommer att hända om de politiserande journalister följer spåret från kriget mot Ny Demokrati år 1991:
– Rapportera aldrig höga publiksiffror. Ett tusen personer bör ljugas ner till ”ett hundratal”. Var konsekvent. En ensam lögn är inte effektiv!.
– Berätta inte vad de säger utom någon lösryckt mening som låter riktigt illa.
– Ta bilder så att talaren ser ensam ut. Om han viftar med handen, försök att få det att se ut som en Hitlerhälsning.
– Skruva på TV-objektiv så att de ser ut som myrslokar. Eller ta bilderna i grodperspektiv.
– Försök hitta (på) skandaler!
– Uppmuntra polisen att sätta upp kravallstaket så att de (talarna) verkar utmanande, Helst in med några bombhundar.
– Håll fast vid det överenskomna epitetet ”det främlingsfientliga”. ( Varför inte ständigt kalla S för det skatteälskande, M det egotrippade, C det snurriga och KD det präktiga. Var gång de omnämns, alltså. Jag höll på att glömma det folkliga FP)
– Och gör sen en Strömstettare, dvs ett praktfullt juridiskt övertramp och några rejäla brott mot den självsanerande pressens regler. Bo Strömstedts uppmaning till Expressens läsare på eftermiddagen före valet 1991 borde ha åtalats av JK och bör fortfarande tas upp till granskning. Karln ljög folk rätt upp i ansiktet. Sa att jag inte skulle jobba i riksdagen osv. Och på valdagen då politik ska lämnas till väljarna lät han Expressen meddela att Ny Demokrati spruckit! Ty ändamålet helgar medlen för alla jesuiter . Och vissa rödvinsjournalister anses finare än andra, så Strömstedt gick fri. Tills vidare.
Men skyll inte problem som skapats av ”politiker över partigränserna” på budbärarna eller på svenska folket, som fortfarande har rätt att tycka vad de vill om svensk kultur, svenska journalister och svenska politiker! Ja t.o.m. om Islam.
Publicerat av Ian Wachtmeister 
Ian Wachtmeister 