Rebellerna – en historiebok av Ian Wachtmeister. Kapitel 8. Del 1.

Verkligheten överträffar dikten

År 1973 fick min bror Tom det viktiga uppdraget att uppfostra den unge kronprinsen och blivande kung Carl XVI Gustaf under dennes värsta Sturm und Drang-period. Jag tror att respekten för Tom sitter i än idag hos kungen och hans lekkamrater.

Uppdraget förde Tom till Solliden på Öland, där han tillsammans med fru Aurore skulle tillbringa sommaren för att kunna hjälpa och bevaka den unge och faderlöse kronprinsen. Det fanns många lekkamrater, även flickor, i buskarna har jag förstått och uppdraget hade därför sina poänger, men det gick ju bra till sist.

När Tom kom till Solliden gjorde han en rundvandring med kronprinsen och slottsträdgårdsmästare Persson. När Persson blev ensam med Tom sa han: ”Greven och jag har mycket gemensamt.” Tom blev något konfunderad och sa att även han var förtjust i rosenodlingar och trädgårdsskötsel …”Nej”, sa Persson, ”jag menade min mor. Hon som var er barnsköterska och hette Tora Persson.”

Tom lät sig sällan överraskas men … kunde Syster, som var som en mor för oss, ha haft ett eget barn utan att berätta det för någon? Ja, det kunde hon tydligen och historien om Tora Persson och hennes son slottsträdgårdsmästaren är ett dokument från den gamla tid som inte alltid var så god.

Syster hade i unga år fått en son som adopterades av hennes syster. Den riktiga modern och den riktige sonen träffades en gång om året på vår Systers korta semester.

Slottsträdgårdsmästare Persson berättade för Tom att han i sin ungdom flera gånger åkt ut med bussen från Nyköping till vändstationen nedanför Nääs och tittat upp mot det stora huset, där han visste precis bakom vilket fönster hans mamma bodde och var vi, barnen hon skötte om, bodde. Han berättade att han tänkt och tvekat, men varje gång tagit bussen tillbaka utan att besöka det stora huset. Vilken sorgesam tragik som låg bakom detta och vilken bigott konvenans! En ung flicka hade fått barn utan att vara gift. Denna enkla sanning dolde hon under hela sitt liv som om det vore något skamligt medan hon vigde sitt liv åt sex andra barn.

När jag fick höra om vår medbroder slottsträdgårdsmästaren var det för sent. Han var femton, tjugo år äldre än vi och dog strax efter mötet med Tom. Om jag hade känt till hans öde hade jag ilat iväg för att få träffa honom. Vi hade ju stulit hans mamma! Vi hade fått dubbel kärlek av våra två mammor och han hade inte fått någon alls. I varje fall inte nära och fysisk, och inte mer än en vecka om året.

Historien är dock mer bisarr än så. Många år före mötet i Sollidens trädgård, när Syster begravdes i Bärbo kyrka år 1951, fanns hennes son slottsträdgårdsmästaren på plats utan att vi bröder la märke till honom. Men han berättade för våra föräldrar vem han var och varför han var där. Våra föräldrar beslöt i sin tur, tidstypiskt och ofattbart nog, att inte berätta något för oss! Vi skulle inte få höra sanningen om vår Syster Tora som just hade dött. Sanningen skulle gå i graven med henne och vi skulle inte träffa hennes riktige son, därför att vi då antagligen skulle bli chockade och börja tycka illa om Syster. Ja, så tänkte faktiskt våra föräldrar. Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång. I det här fallet var det mer än ett tidevarv mellan oss och våra föräldrar.

Syster Tora Persson ligger begravd nära Wachtmeisters familjegrav på Bärbo gamla kyrkogård. Hon sörjdes av sju barn – ett som var hennes eget, och så vi sex.

I vår familj finns historier som skulle kunna tjäna som underlag för TV-serier. Ta till exempel Greta Garbos öden och äventyr. Greta Garbo var en av världens främsta skådespelerskor. Så fort hon under 1930-talet kom till Sverige från Hollywood åkte hon till Tista. Onkel Nils och Auntie Hörke, vår farbror och faster, var hennes närmaste vänner. I uppståndelsen kring Greta Garbos död och skriverierna om var hon skulle begravas, fanns det de som tyckte att hon skulle begravas i den Wachtmeisterska släktgraven. Vid Bärbo kyrka. Hur kunde det bli så?

Vår äldste bror Bengt berättade för mig att det plötsligt blivit så märkvärdigt viktigt att herr Gustafsson skulle få en liten gård i Sörmland. Det var något år före krigsutbrottet. Gården låg vid sjön Sillen och hette Hårby gård. Herr Gustafsson var bror till Greta Gustafsson, det vill säga Garbo. Herr Gustafsson behövde gården för sin fru och sitt barn, som hette Ann Margret Gustafsson och var född 1932, som jag. Greta Garbo hade i flera år talat med sina vänner Hörke och Nils om sin dröm om en gård i Sörmland. ”Jag vill bli grevinna”, anförtrodde hon Sven Broman i boken Greta Garbo berättar (W&W 1990). Hon berättade också att brorsdottern var den person som hon hade störst förtroende för. Strax före krigsutbrottet flyttade Garbo med sin bror och brorsdotter till USA, där de bodde nära varandra.

Det finns de som anser att brorsdottern i själva verket var dotter till Greta Garbo. Tekniskt vore detta långt ifrån omöjligt. Garbo stannade ibland lång tid i Sverige.

Se, det vore väl ännu en hemlighet av gammal god bouquet!

Greta Garbo kom om nätterna till trädgården på Nääs. I olika sällskap, bland annat med Leopold Stokowski. På den tiden var hon inte så tillbakadragen som många tror. På dagarna var hon skygg, men hon kom ofta och lekte med Tom och mig. Dock endast när våra föräldrar var borta. Visst har jag blivit kysst och kramad av Greta Garbo, men jag var inte helt ensam om den saken.

Garbo återupptog resorna till Sverige efter ett långt och plågsamt uppehåll på grund av kriget och vänskapen med Tista-familjen var evig. Vid hennes sista besök i Sverige var både min farbror och faster döda och hon tillbringade lång tid i Båstad hos deras dotter Gunnila gift med Carl Johan Bernadotte, ”en verklig gentleman”, enligt världens vackraste kvinna.

Greta Garbo bar inga smycken utom en sliten ring i vitt guld med det Wachtmeisterska vapnet på. Den ringen bar hon till sin död år 1990.

***

Läs den andra delen av kapitel 8 imorgon!

8 kommentarer till Rebellerna – en historiebok av Ian Wachtmeister. Kapitel 8. Del 1.

  1. Josef Boberg skriver:

    Livet i kött är som det är… – och jag ser fram emot att läsa den andra delen i morgon, verkligen… 8)

  2. Carl Norberg skriver:

    Trevligt skrivet Ian, och det forna samhället hade sina sidor tvivelsutan.

  3. Helena Palena skriver:

    Som en herrgårdsroman fast på riktigt. Spännande läsning. Vi får hoppas att den oäkte sonen trots allt fick ett bra liv. Vad jag förstår är det här dina memoarer fast du kallar det för en historiebok. Med all rätta dock – det är ju Din historia. Förresten borde alla skriva sin historia.

  4. rosenhane skriver:

    Utomordentligt kul och intressant, ser fram emot morgondagens kapitel.
    Förresten, tack för inbjudan till releasen,
    jag kommer!

  5. […] publicerade kapitel ur boken: kapitel 8 (del 1 och del 2) samt kapitel […]

  6. idiot skriver:

    NI SUGER DE VA DEN SÄMSTA JHAG LÄST!

  7. Stefan Strand skriver:

    Greta Garbo rodde några gånger från Hårby gård till Mellan Stene gård och drack kaffe med min mormor Linnèa Strand.

  8. rasmus skriver:

    Nu var det väl Grevinnan Kerstin Bernadotte af Wisborg & hennes make Carl Johan som Greta Garbo under sex veckor besökte i Båstad sommaren 1975, Garbos sista Sverigebesök. Före det tror jag inte att hon varit i Sverige sedan 1962!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: