Massmedia intresserade av inkorrekt bok?!

september 30, 2009

Om en dryg timme ska jag till Adaktusson TV 8 i direktsändning. I nästa vecka har flera radiokanaler visat intresse. Även den glade Gert Fylking, Radio Rixx, tidigt samma morgon som boken ska finnas i handeln, dvs. den 12 oktober. Som man säger i Sörmland: ”Man får vara glad att man får vara tacksam!”


Mera från boken – Rebellerna! Kapitel 23. Del 1.

september 30, 2009

Tro inte på segrarnas historia

År 1994, när etablissemanget äntligen blev av med Ny Demokrati, fylldes det offentliga rummet av ett seglivat misstänkliggörande och förtal av partiet.

Frågar man väljarna så låter det på ett annat sätt. Jag möter överallt påtagligt vänligt inställda personer. Det verkar som om folk gillar vad vi gjorde och hur vi gjorde det. Här några lösryckta exempel.

  • Arlandabanan hade inte blivit av utan oss, tänk på det när ni blir om- körda av ett snabbtåg på höger sida av E4:an. Utan den skulle Stock- holm aldrig kunna bli en storstad.
  • Vi arbetade för att få bort u-hjälpen i sin nuvarande form. Är det någon som blir upprörd av det idag? På 1990-talet var alla politiker mycket upprörda må ni tro! Nu avslöjas skandalerna, den ena efter den andra.
  • Konstruktivt samarbete med skattedepartementet som hade regering- ens absolut starkaste laguppställning med Bo Lundgren som minister.
  • Kvarterspoliser! Gång på gång insisterade vi på kvarterspoliser istället för lapplisor. ”En snut i varje knut”, försökte man skoja bort vårt förslag. Istället blev det ”ingen snut i någon knut”.
  • I utbildningsutskottet försökte vi förbättra grundskolan. Den var i stort sett samma skandal då som nu. Vi hade Stefan Kihlberg i utskottet. Han var lärare och jobbade ganska bra med utbildningsminister Per Unckel och statsekreteraren Odd Eiken. Vi var alla upprörda över det rena sabotaget mot all förbättring som socialdemokraterna bidrog med.
  • Se på lärarhögskolan av idag! Vänstern behåller sitt grepp så länge den kan. De som ska lära lärarna kan nästan inget annat än politisk och gammaldags indoktrinering! Stackars utbildningsminister Björk- lund, men han försöker ju. Vi föräldrar och farföräldrar är dock fort- farande skyldiga att lämna våra barn i händerna på den politiska vänstern.
  • Vårda brottsoffren och straffa brottslingarna, inte tvärtom, sa vi då. Sedan dess har det blivit ännu värre. Nu är det farligt att vittna. Snart är det som i Ryssland.
  • Vi lade ett flertal motioner om införande av lärlingssystem i skolor och på arbetsplatser. Ingen annan i Riksdagen ville ha lärlingar. Inte då.

En vacker dag kommer Ny Demokratis historia att skrivas av någon som vill göra en korrekt analys och gå igenom det rikliga material som finns. Vartenda ord som sägs i Riksdagen finns nedskrivet och det finns oändliga bandinspelningar från våra framträdanden. Var så goda! Men ni håller kanske med mig om, att det kommer att dröja innan den politiskt styrda forskningen satsar på att finna sanningen om Ny Demokrati. En forskare meddelade mig att han först skulle skriva Centerpartiets historia och det lär ta många år, bara det.

***

Del 2 följer imorgon.

Tidigare publicerade kapitel ur boken: kapitel 8 (del 1 och del 2) samt kapitel 26.


Rebellerna – en historiebok av Ian Wachtmeister. Kapitel 26.

september 25, 2009

Polsk riksdag i Rinkeby

Under riksdagstiden hade vi god kontakt med vissa ministrar, dålig kontakt med andra och usel kontakt med en.

Börje Hörnlund var arbetsmarknadsminister och en man som drog veven på sitt eget sätt. Vi träffades alltid utanför riksdag och departement på något kafé i centrala Stockholm. Han var noga med att det skulle vara wienerbröd och sådant till kaffet. Trevligt och intimt och hjärtligt. Börje Hörnlund myglade som den landstingspolitiker han alltid varit.

Ofta skröt han med att han genom att bo i invandrarförorten Tensta levde mycket nära vrkligheten. Ny Demokrati betonade ju allt som oftast att vi i motsats till yrkespolitikerna kom från verkligheten. Börje gav mig därför en stående inbjudan till en middag i Rinkeby.

Vid åttatiden en kväll ringde jag och sa att nu kommer jag.

”Bra. Du behöver bara fråga efter mig. Jag är välkänd härute.”

”Men det finns väl fler krogar i Rinkeby”, försökte jag.

”Nej, det finns bara en och om du bara frågar så vet alla var jag är.”

Väl framme i Rinkeby centrum började jag med en Kebab. ”Huurnlund. Hööörnlund. Hörnlooond? Vem är det?”

”Va? Någon minister. Nej här har vi inga ministrar. Du är rolig du!”

På gatan utanför Kebaben träffade jag ett gäng påtända ungdomar som jonglerade med mynt. De var mer intresserade av varför jag var där än av Hörnlunds krogar.

Så småningom kom jag fram till Bistro Rinkeby. Där satt Börje Hörnlund, hans fru och deras enögda vita hund. Vi inledde artigt och trevligt men scenen förändrades snabbt. Damen med hunden försvann när hon såg strömmen av besökare. Budkavlen hade gått i Rinkeby.

Turkar, greker, serber, kroater, syrier, assyrier, iranier, irakier, palestinier, finnar … ja, där fanns faktiskt två svenskar också. Alla ville tala med oss. En polsk riksdag utbröt. Bredvid mig hade en storvuxen man från Finland slagit sig ned. Han betraktade sig själv som ordförande och inledde:

”Den som rör Ian Wachtmeister slår jag ihjäl!”

Hans budskap upprepades då och då under kvällens lopp, när finnen tyckte det var dags, vilket i stort sett var när han vaknade ur sin slummer. Det hundratal personer som trängde sig in på den lilla krogen hade många frågor och de fick svar från både Börje och mig. Stämningen var hög, ölet rann till och skrattsalvorna ekade.

Tänk om media kunde vara på rätt ställe som omväxling, tänkte jag. Detta är verkligen mångkultur och vänsterjournalisterna hade fått något att tänka på när jag frågade:

”Vad tycker ni om Ny Demokrati?”

”Braaaa!” Stort jubel. ”Vad säger ni om Börje Hörnlunds centerparti då?” ”Nja”, sa en del.

”Blä”, sa andra. ”Men Börje är bra”, hörde man också. Finnen reste sig nu med viss möda. Och åter ekade orden att den som rör Ian slår jag ihjäl. Den brokiga skaran applåderade ordningsmannen från Finland.

Ett mera känt möte ägde rum i Rinkeby några månader tidigare då Carl Bildt och Birgit Friggebo var där och kände sig så hotade att Friggebo föreslog att man skulle sjunga ”We shall overcome”. Då var media där! Det hade varit bättre om den finska ordningsmannen varit där.

Birgit Friggebo var en kvinna som man kunde tala, ja till och med förhandla, med. Carl Bildt var föga insatt i invandringspolitiken. ”Dessa frågor sköter Bengt”, sa hallänningen som ännu inte blivit europé. Bildt var antagligen överraskad över att det fanns så många invandrare i Rinkeby och kanske till och med började ana att det fanns invandrare på fler platser i Sverige.

Börje Hörnlund tog kontakt under sommaren 2009. Vi får vi se om han har blivit så pass revolutionär att han kan hänga med när vi ska göra vårt överraskande inhopp i den svenska valrörelsen … Han har ju redan varit landshövding och behöver inte längre göra sig till.

När jag ett år senare återkom till Bistron i Rinkeby, som drevs av samme grek, var jag inte alls välkommen. Det berodde på att mitt sällskap bestod av turkar. Vi höll på med en inspelning för TV3. Den goda atmosfären under den polska riksdagen hade förbytts till kallt krig i Rinkeby. Det är inte lätt att vara multikulturell.


Rebellerna – en historiebok av Ian Wachtmeister. Kapitel 8. Del 2.

september 21, 2009

Nästa TV-synopsis skulle kunna handla om mannen som finansierade sin frus festklänningar så att hon kunde åka på silverbricka hos prins Carl och prinsessan Ingeborg på Djurgården. Problemet var att han inte hade pengar så det räckte så han stal ur kassan på Kungliga Slottet. Det ringdes mellan herrgårdarna, det kom nattliga besök till Östermalmsvåningar, det tisslades och tasslades för att undvika den stora skandalen. Allt var ordnat så att ingen skulle märka något. Stulna pengar skulle betalas tillbaka och kassan åter fyllas. Societeten skulle obekymrad kunna fortsätta festa, men det fanns de som inte tyckte så och en av dem var vår far. Han menade att en tjuv är en tjuv och ska sona sina illgärningar. Så skedde också. Det blev tre år i fängelse, även om det kallades för en spännande upptäcktsresa runt världen från vilken han återkom något blek men fattad. Så undveks skandalen men tjuven fick ändå sitt straff.

Sugna på mer verklighet? För något år sedan fick jag ett brev från en man som vänligt meddelade att han trodde att hans pappa var min bror! Jag tyckte att det var en festlig variant och vidarebefordrade den glatt till mina fem bröder: nu är vi sju och inte sex. Glädjen var blandad i brödraskaran. Vi tar det där med släktband och släktens historia på lite olika sätt.

Jag ringde upp den förmente brorsonen som kom till mitt kontor på Nybrogatan i Stockholm. På min begäran hade han med sig fotografier. Det ena var pappans körkort som visade att han var född samma år som jag och det andra var en bild på pappan från svenska FN-bataljonen i Gaza. En långbent ung man med en profil som påminde om min. Indicier mitt herrskap. Inte bevis. Gåtan som även den skulle passa in i en TV-serie har ännu inte fått sin lösning men jag jobbar på den. Mannens farmor, det vill säga min förmente brors riktiga mamma, hade öppet meddelat att farfar inte var pappa till just detta barn, men att hon absolut inte kunde berätta vem den verkliga pappan var. Nu var både farfar och farmor döda. Så även deras son – han som hade långa ben – och nu ville barnbarnen få reda på vem farfar kunde vara. ”Inte för pengarnas skull eller så”, underströk min besökare. Farmodern hade städslats som piga på 1920- och 1930-talen på en del herrgårdar kring Rockelsta i Sörmland. Sagan blir än mer spännande när jag fått läsa gästböckerna på Rockelsta och andra gårdar från våren och sommaren 1931. Jag kan dock redan nu garantera att det inte var en bror, men möjligen en nära släkting. Vad hände då vår påstådde broder? Han dog på 1990-talet när han uppenbarligen berusad föll nedför en trappa och bröt nacken … Ett släktdrag?

Säger man A får man säga B. Nu tar vi den kirgiziske kusken! Medlemmarna av den grevliga familjen Wachtmeister var framstående, kortväxta och långnästa men blev plötsligt lika framstående och långnästa men högresta. Vår faster Maud, som var en originell person, ansåg sig ha belägg för att en reslig kirgizisk kusk hade kommit in i bilden mot slutet av 1700-talet och därmed gjort familjen icke blott livskraftig utan även högrest.

En omvänd bevisning för trovärdigheten är att min officiella stamtavla är så anrik – inte en ofrälse så långt ögat når – att jag utan kusken rimligen redan skulle ha avlidit av blödarsjuka eller andra sjukdomar som tillkommer de högeligen degenererade. Dessutom känner jag mig som kirgis. Mer och mer!

Åter en gåta vars lösning jag är ganska ensam om att vilja finna. Min idé är att bjuda med mina bröder på en resa till Kirgizistan och hälsa på släktingarna, men då måste vi först få reda på vad kusken hette.

Var vår faster Maud ett sanningsvittne? Hon oroade sig för att jag skulle bryta nacken ända till jag blev tio och ett halvt år gammal. Mitt huvud var så stort och halsen smal. Nu är faran över. Men bryta nacken – det har vi hört förut. Ett släktdrag.

Varför berätta dessa familjehemligheter? Varför publicera skrönor? Släktforskning! Och jag har funnit spännande dokument från en svunnen tid. Om DNA-tester funnits för längesedan, skulle ni alla antagligen ha hetat något helt annat. Och vad gör det egentligen, idag får man ju kalla sig vad som helst. Ann och jag försökte bland annat att indirekt adoptera världsmästaren i tungviktsboxning, Ingemar Johansson, genom att efter den oförglömliga knock-outen sommaren 1959 döpa vår förstfödde son. Med klar röst förkunnade jag för präst och församling att det lilla barnet skulle heta Johan så att hans son skulle kunna döpas till Ingemar Johansson Wachtmeister. Av praktiska skäl hette prästen Appeltoft, precis som bryggeriet. Det är inte ofta ni blir bjudna på vin i glas, där prästens namn klart och tydligt är ingraverat, eller hur? Tror ni någon brydde sig om det där med Ingemar tjugofem år senare? Nej, just det, där rök det familjenamnet också!

Till sist vill jag framföra bildbeviset för att mina gener kan innehålla vissa talanger att skriva snapsvisor, trots att familjen enligt adelskalendern är helt omusikalisk. Bilden på den store tonsättaren och operakompositören Richard Wagner talar sitt tydliga språk. Så såg jag också ut när jag hade hår.

***

Den första delen av kapitel 8 hittar ni här. Del 1 av kapitel 26 kommer på fredag, 25/9! Håll utkik och berätta för era vänner!


Rebellerna – en historiebok av Ian Wachtmeister. Kapitel 8. Del 1.

september 20, 2009

Verkligheten överträffar dikten

År 1973 fick min bror Tom det viktiga uppdraget att uppfostra den unge kronprinsen och blivande kung Carl XVI Gustaf under dennes värsta Sturm und Drang-period. Jag tror att respekten för Tom sitter i än idag hos kungen och hans lekkamrater.

Uppdraget förde Tom till Solliden på Öland, där han tillsammans med fru Aurore skulle tillbringa sommaren för att kunna hjälpa och bevaka den unge och faderlöse kronprinsen. Det fanns många lekkamrater, även flickor, i buskarna har jag förstått och uppdraget hade därför sina poänger, men det gick ju bra till sist.

När Tom kom till Solliden gjorde han en rundvandring med kronprinsen och slottsträdgårdsmästare Persson. När Persson blev ensam med Tom sa han: ”Greven och jag har mycket gemensamt.” Tom blev något konfunderad och sa att även han var förtjust i rosenodlingar och trädgårdsskötsel …”Nej”, sa Persson, ”jag menade min mor. Hon som var er barnsköterska och hette Tora Persson.”

Tom lät sig sällan överraskas men … kunde Syster, som var som en mor för oss, ha haft ett eget barn utan att berätta det för någon? Ja, det kunde hon tydligen och historien om Tora Persson och hennes son slottsträdgårdsmästaren är ett dokument från den gamla tid som inte alltid var så god.

Syster hade i unga år fått en son som adopterades av hennes syster. Den riktiga modern och den riktige sonen träffades en gång om året på vår Systers korta semester.

Slottsträdgårdsmästare Persson berättade för Tom att han i sin ungdom flera gånger åkt ut med bussen från Nyköping till vändstationen nedanför Nääs och tittat upp mot det stora huset, där han visste precis bakom vilket fönster hans mamma bodde och var vi, barnen hon skötte om, bodde. Han berättade att han tänkt och tvekat, men varje gång tagit bussen tillbaka utan att besöka det stora huset. Vilken sorgesam tragik som låg bakom detta och vilken bigott konvenans! En ung flicka hade fått barn utan att vara gift. Denna enkla sanning dolde hon under hela sitt liv som om det vore något skamligt medan hon vigde sitt liv åt sex andra barn.

När jag fick höra om vår medbroder slottsträdgårdsmästaren var det för sent. Han var femton, tjugo år äldre än vi och dog strax efter mötet med Tom. Om jag hade känt till hans öde hade jag ilat iväg för att få träffa honom. Vi hade ju stulit hans mamma! Vi hade fått dubbel kärlek av våra två mammor och han hade inte fått någon alls. I varje fall inte nära och fysisk, och inte mer än en vecka om året.

Historien är dock mer bisarr än så. Många år före mötet i Sollidens trädgård, när Syster begravdes i Bärbo kyrka år 1951, fanns hennes son slottsträdgårdsmästaren på plats utan att vi bröder la märke till honom. Men han berättade för våra föräldrar vem han var och varför han var där. Våra föräldrar beslöt i sin tur, tidstypiskt och ofattbart nog, att inte berätta något för oss! Vi skulle inte få höra sanningen om vår Syster Tora som just hade dött. Sanningen skulle gå i graven med henne och vi skulle inte träffa hennes riktige son, därför att vi då antagligen skulle bli chockade och börja tycka illa om Syster. Ja, så tänkte faktiskt våra föräldrar. Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång. I det här fallet var det mer än ett tidevarv mellan oss och våra föräldrar.

Syster Tora Persson ligger begravd nära Wachtmeisters familjegrav på Bärbo gamla kyrkogård. Hon sörjdes av sju barn – ett som var hennes eget, och så vi sex.

I vår familj finns historier som skulle kunna tjäna som underlag för TV-serier. Ta till exempel Greta Garbos öden och äventyr. Greta Garbo var en av världens främsta skådespelerskor. Så fort hon under 1930-talet kom till Sverige från Hollywood åkte hon till Tista. Onkel Nils och Auntie Hörke, vår farbror och faster, var hennes närmaste vänner. I uppståndelsen kring Greta Garbos död och skriverierna om var hon skulle begravas, fanns det de som tyckte att hon skulle begravas i den Wachtmeisterska släktgraven. Vid Bärbo kyrka. Hur kunde det bli så?

Vår äldste bror Bengt berättade för mig att det plötsligt blivit så märkvärdigt viktigt att herr Gustafsson skulle få en liten gård i Sörmland. Det var något år före krigsutbrottet. Gården låg vid sjön Sillen och hette Hårby gård. Herr Gustafsson var bror till Greta Gustafsson, det vill säga Garbo. Herr Gustafsson behövde gården för sin fru och sitt barn, som hette Ann Margret Gustafsson och var född 1932, som jag. Greta Garbo hade i flera år talat med sina vänner Hörke och Nils om sin dröm om en gård i Sörmland. ”Jag vill bli grevinna”, anförtrodde hon Sven Broman i boken Greta Garbo berättar (W&W 1990). Hon berättade också att brorsdottern var den person som hon hade störst förtroende för. Strax före krigsutbrottet flyttade Garbo med sin bror och brorsdotter till USA, där de bodde nära varandra.

Det finns de som anser att brorsdottern i själva verket var dotter till Greta Garbo. Tekniskt vore detta långt ifrån omöjligt. Garbo stannade ibland lång tid i Sverige.

Se, det vore väl ännu en hemlighet av gammal god bouquet!

Greta Garbo kom om nätterna till trädgården på Nääs. I olika sällskap, bland annat med Leopold Stokowski. På den tiden var hon inte så tillbakadragen som många tror. På dagarna var hon skygg, men hon kom ofta och lekte med Tom och mig. Dock endast när våra föräldrar var borta. Visst har jag blivit kysst och kramad av Greta Garbo, men jag var inte helt ensam om den saken.

Garbo återupptog resorna till Sverige efter ett långt och plågsamt uppehåll på grund av kriget och vänskapen med Tista-familjen var evig. Vid hennes sista besök i Sverige var både min farbror och faster döda och hon tillbringade lång tid i Båstad hos deras dotter Gunnila gift med Carl Johan Bernadotte, ”en verklig gentleman”, enligt världens vackraste kvinna.

Greta Garbo bar inga smycken utom en sliten ring i vitt guld med det Wachtmeisterska vapnet på. Den ringen bar hon till sin död år 1990.

***

Läs den andra delen av kapitel 8 imorgon!


REBELLERNA – EN HISTORIEBOK av Ian Wachtmeister

september 17, 2009

REBELLERNA – EN HISTORIEBOK av Ian Wachtmeister

Den 12 oktober ska boken komma ut i bokhandeln.

Som uppvärmning kommer vi att publicera fem kapitel (två avsnitt per kapitel) av de 48 kapitlen i snabb följd på denna blogg. På så sätt får Du en inblick i den brokiga handlingen! Boken behandlar det mesta av vikt här i världen. Som jag ser det alltså!!

 Dessutom kommer samtidigt en ljudbok med samma titel.  Den skicklige imitatören Göran Gabrielsson dyker upp med sina gubbar, när jag läser. Trettio gånger om. Rena radioteatern! Vi kommer att sätta in några ljudfiler då och då på Bloggen! Så häng med.

Nu kör vi. Första avsnittet kommer på söndag.

Förlaget heter Fischer & Co. För ljudboken även Bubble-Gum.

Hjälp mycket gärna till med att sprida budskapet om denna – årets bokhändelse!!


Nu är jag med på Facebook. På allvar.

september 15, 2009

Några lustigkurrar har förfalskat en Facebook-sida om mig där porträttet är en hund. Mitt liv som hund? I min nya bok Rebellerna finns däremot ett kapitel som heter Mitt liv som katt. Stulna identiteter är egentligen ingenting att skämta om men jag är van vid det mesta.

Nu kan ni gå in och lägga till mig som vän! Klicka här.