Vi svenskar behöver en Berlusconi – läs mer på Newsmill!

Såsom de flesta som läser denna blogg antagligen redan har uppmärksammat så har jag skrivit ett omdebatterat inlägg på Newsmill. Ett kort utdrag:

En Berlusconi är vad Sverige behöver. En politiker som talar klartext och förstår sig på sitt folk. Han är nämligen mycket populär i Italien. Tänk att italienarna inte lärt sig att de ska ringa och fråga Sverige vad de ska tycka?! Nåväl en debatt mellan Silvio Berlusconi och Mona Sahlin är vad som behövs för att få perspektiv på livet i ankdammen.

Läs hela inlägget här.

För övrigt kan jag meddela att boklanseringen i måndags gick mycket bra. På Realtid.se finns både artikel och bildspel från det hela.

Om Berlusconi får man inte tycka!!

Passa på och njut av sura uppstötningar från rödvinsvänstern, beskyllningar om att jag skulle vara senil, mm. mm. Gå in och studera www.newsmill.se där jag skrivet ett uppmärksammat inlägg om just Berlusconi, men också andra politiker. Vad jag glömde, men nu blivit påmind om, är att i Sverige får vi bara he en åsikt och den är i detta fall att ”Berlusconi helt enkelt är fel”.

Han har inte bett om Sveriges tillstånd innan han ställde upp i italienska presidentvalet och han ber inte rödvinsvänstern om ursäkt för att han existerar. En sån typ!!

Viktigt om ljudboken

REBELLERNA  finns alltså även som ljudbok. På Adlibris.com upptäcker jag dock att man använt den text som avser den tryckta boken och glömmer därmed det allra roligaste, nämligen…’

… att imitatören Göran Gabrielsson aktivt medverkar. Hans gubbar dyker upp och kommenterar det jag läser ungefär 30 gånger i själva boken. Dessutom inleds det hela med ett mingel där jag samtalar med de medverkande, dvs. med Gabbe! Kul kul!!

Leveransförseningar

Ang. Rebellerna:

- Den tryckta boken anländer från Italien med långtradare till lagret i Morgongåva måndag eftermiddag. Vi kommer att snabba på distributionen ut i landet, men realistiskt finns de först på onsdag den 14 oktober. Det är underleverantörer som slarvat och de ber om ursäkt. Författaren hälsar att hans adrenalinutsöndring nyligen ökade med 400 %!!

- Ljudboken kommer…..

Rebellerna. Kapitel 32. Kafka, har du en Kwast?

I vissa repressiva länder kallas obehagliga medborgare för Folkets fiender. I andra länder för landsförrädare. Eller dåliga patrioter …

I vårt land har vi infört ett mycket finurligare system. Om någon hävdar sin egen rätt, avfärdas han som rättshaverist!

Där satt den – en löjlig och tjatig figur! Rättshaverist! Varför tänkte inte Kafka på det?

Låt oss titta närmare på detta.

Min första bok, Ankdammen (Timbro 1988), inleddes med ett kapitel om Lapplisorna. Kapitlet tillägnades Angiveriarbetarförbundet och beskrev samhällets jakt på vanliga hyggliga människor, som inte hade hittat parkeringsplatser, därför att inga fanns. Sådant skulle givetvis bötfällas och anmälas till överheten.

”Bra kapitel, det där om Lapplisorna”, var en vanlig kommentar. Och det kanske inte bara berodde på att folk ville visa att de läst boken.

Svensken gillar faktiskt inte angivare och vill ha sin personliga frihet – lagom mycket frihet. Ett faktum som Alliansregeringen m/2009 bör tänka på när de filar på FRA och andra integritetsinskränkande påhitt.

Den bästa devis som något parti haft var Ny Demokratis ”Sunt Förnuft – Personlig Frihet – Hänsyn till andra”. Undra på att de etablerade politikerna blev skräckslagna!

Ni kanske undrar hur det kommer sig att trevliga och duktiga personer som statsminister Reinfeldt uppenbarligen glömt sitt patos för den personliga friheten. Emellertid har jag från Riksdagens insida sett hur tämligen nyvalda politiker förstörs på ett år eller två och glatt börjar argumentera för totala rökförbud och annat nonsens.

”Det är ju inte bra för folk att röka. Och de skulle bara må bättre om rökning vore förbjudet.” Steget är inte långt till att totalförbjuda fett i maten ”för folks bästa”. Politiker tänker inte på att väljarna är deras arbetsgivare och att skattebetalarna deras finansiärer. Politik har blivit att förbjuda. Nästan varje lag som stiftas inskränker individens frihet. Har ni hört om någon lag som ökar friheten? För att driva en frihetsinskränkande politik krävs trogna tjänare som gör

jobbet. Hitler behövde koncentrationslägervakter och hade inga problem med rekryteringen. Stalin skrämde snart sagt varenda sovjetmedborgare att bli hans tjänare. I DDR blev barnen villiga angivare av sina egna föräldrar! Från Maos Kina finns skrämmande rapporter om än värre övergrepp.

Ju större staten blir desto fler tjänare behöver den. När statsminister Olof Palme på 1970-talet tog bort ämbetsmannaansvaret blev det fritt fram för oansvariga småpåvar och maktmissbrukande ämbetsmän. De tilläts att göra vad som helst utan att avkrävas personligt ansvar. Tankar som ”Vad ska man med makt till, om man inte kan missbruka den?”, började korrumpera det svenska samhället.

På annat ställe i denna bok nämns hur optioner, bonusar och annan självberikning tog fart när Marcus Wallenberg och Gunnar Sträng lämnade maktens estrad.

Sen dess har det bara blivit värre.

Jag fick smaka på maktens arrogans, när kammaråklagare Peter W Nilsson från Ekobrottsmyndigheten delgav mig misstanke om ekonomisk brottslighet! Däri beordrade han mig att komma på förhör. Jag kom – men inte Peter W Nilsson! Han var nämligen inte påläst i målet. Han hade utfärdat sin oförskämda beskyllning för att utåt visa att EBM (Ekobrottsmyndigheten) minsann behövdes. Myndigheten hade kritiserats hårt och förslag hade ställts att avskaffa hela rasket. Alltså dags att visa framfötterna för Nilsson, van der Kwast & Cie. Nilsson aktade inte för rov att uttala sig för media (det var ju vitsen med aktionen) och sprida den ogrundade misstanken, även om han nådigt lät meddela att jag antagligen inte skulle straffas med fängelse!

Så vad hände? Peter W Nilsson gjorde det han skulle ha gjort långt tidigare, nämligen läsa handlingarna. Varpå han la ner förundersökningen, vilket nådigt delgavs mig, men icke media där han spritt sin anklagelse.

Jag prövade de vägar som sägs finnas för privatpersoner att påtala myndighetsmissbruk. Justitiekanslern undersökte ärendet, höll med mig på i stort sett varje punkt, men fann inte anledning att rikta anmärkning mot kammaråklagaren. Vad annat?

Ärendet handlade om mina deklarationer, där jag öppet deklarerat intäkter från ”restricted stock” från Texas Industries, Dallas, USA, och placerat posterna under inkomst av kapital. Skatteverket ansåg dock att sådana saker var inkomst av tjänst, men hade inte på fem år invänt mot mina deklarationer, som för övrigt hade utarbetats av SEB. Det kanske räcker som bakgrundsbeskrivning.

Jag har meddelat Peter W Nilsson att min förundersökning av honom just börjat och inte kommer att läggas ner förrän han kommer framkrypande och tar en öppen debatt i media, helst i direktsänd TV. I Brottsbalk (1962:700) Kap 15, § 5 – 7 står något som borde få en mediesugen åklagare att dra öronen åt sig. Lagtext är seg att läsa, men försök att hänga med!

5 § Väcker någon åtal mot oskyldig med uppsåt att denne må bliva fälld till ansvar, dömes för falskt åtal till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om åtalet avsett allvarligt brott eller innefattat missbruk av tjänsteställning.

Den som väcker åtal ehuru han icke har sannolika skäl därtill, dömes för obefogat åtal till böter eller fängelse i högst sex månader.

6 § Angiver man oskyldig till åtal med uppsåt att denne må bliva fälld till ansvar, dömes för falsk angivelse till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om han icke insåg men hade skälig anledning antaga, att den angivne var oskyldig, dömes för obefogad angivelse till böter eller fängelse i högst sex månader.

7 § Den som, i annat fall än 6 § avser, hos åklagare, polismyndighet eller annan myndighet sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet, dömes, om myndigheten har att upptaga anmälan i sådan sak, för falsk tillvitelse till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om han icke insåg men hade skälig anledning antaga, att utsagan var sanningslös, dömes han för vårdslös tillvitelse till böter eller fängelse i högst sex månader.

Så långt lagen. Det finns skydd för dem som avförs som rättshaverister och straff för dem som oskäligt beskyller annan för brott. Dags för prejudikat!

Nilssons förebild och chef är den riksbekante överåklagaren Christer van der Kwast, mannen som i stort sett inte vunnit ett enda mål, men anklagat desto fler oskyldiga personer, med synbar tillfredsställelse över att förstöra deras liv. Makt korrumperar och småpåvar är demokratins baksida. På ytan är de nitiska, men under ytan skymtar frestelsen att missbruka den makt de inte borde ha.

I diktaturer är fenomenet givetvis än värre. Men visst finns det paralleller att dra mellan Heinrich ”lika som bär” Himmler från Hitlers innersta krets och van der Kwast från EBM:s innersta. Först tänkte jag att detta kunde låta ärekränkande, men så kom jag på att han ju är död. Himmler alltså.

Den 1 juli 2009 drog sig Kwast tillbaka med uppenbara abstinensbesvär.

***

Detta är det sista av fem kapitel ur min nya bok REBELLERNA som har publicerats på den här bloggen. Se tidigare inlägg för övriga kapitel.

Fler smakprov ur ljudboken Rebellerna

Precis som tidigare utlovat kommer här fler smakprov ur REBELLERNA som ljudbok, där Göran Gabrielsson bjuder på flera fantastiska imitationer! Precis som den tryckta boken kommer ljudboken att finnas i handeln från och med måndag, den 12:e oktober!

***

1. Alf Svensson: ”Det är naturligtvis inte svårt att vara större än Kristdemokraterna”

2. Carl Bildt: ”Ny Demokrati? Det fanns ett antal bekymmer…”

3. Snyggt jobbat, Bo Lundgren!

4. Gabrielsson som Ian

5. Bert Karlsson som talman?

6. Leif GW Persson: ”Svenska folket röstar oftast fram sopor”

7. Göran Persson: ”Finländare kan också göra felaktiga bedömningar”

8. Göran Persson: ”Att Bildt var en dålig regeringschef tycker jag faktiskt var bra”

***

För att läsa utvalda kapitel och lyssna på ytterligare smakprov ur ljudboken! Se tidigare inlägg!

Program om Ny Demokrati på P 3 Dokumentär

Söndagen den 11 0ktober sänder P 3 en dokumentär om Ny Demokrati. Den har gjorts av anton.berg@a-one.se och jag har inte en aning om hur den är gjord mer än att han intervjuat diverse aktörer i dramat om uppstickarna, bl.a. Bert Karlsson och mig själv.

Programmet bäörjar kl. 18.03 och kan även höras i efterhand på www.sr.se

Vem vet , det kanske rent av ÄR en dokumentär utan etablissemangets sedvanliga och nedsättande invektiv. Sanningen segrar till slut (finns det de som tror…).

IAN I P4 EXTRA MED LOTTA BROMÉ

Sitter i skrivande stund och väntar på att gå in i studion för att prata om REBELLERNA med Lotta Bromé i P4 Extra. Efteråt ska jag chatta med lyssnarna. MISSA INTE DET!

Läs mer och lyssna på programmet här!

Kapitel 13. Varifrån kommer ni? Del 2.

Simrishamn, sommaren 1992, blev en av alla soliga upplevelser. Strålande väder denna den sista fredagen i juli, hamnen var fylld av människor när vi kom in i den stora fiskebåten efter en härlig sillfrukost.

Hela stan tycktes full av folk, när vi gick upp mot torget som bokstavligen var packat. Det hela var lyckat och trevligt på alla sätt. Till och med Per Ahlmark, tidigare Folkpartiledare, noterade flitigt och såg någorlunda glad ut. Så vitt jag vet publicerades dock aldrig något som han noterade.

Den ende som fattades var Bert Karlsson, något som också framgick av annonser och affischer.

Alltså ringde Bert. ”Ä de nåt vidare mä folk?”

”Ja, det är alldeles otroligt. Det är nog det mesta vi har haft på en så liten ort”, svarade turnéledaren Börje Mårtensson. Det blev tyst på ledningen i flera sekunder.

”Visste de att jag inte skulle komma?” ”Ja, det har stått i alla tidningar och på alla affischer.” Åter tystnad.

”Hur fan kan det vara så mycket folk? Driver du mä mej?”

När Bert var närvarande hade han ett väderkorn som en knarkhund. Han kunde direkt känna om det fanns en journalist i auditoriet, men han var inte särskilt väldresserad. Ibland stack han bara iväg mitt under pågående föreställning. Snabbast stack han om han fick frågor.

Det var folkligt, festligt och fullsatt. Vad vi inte tänkte på var att tidningarna konsekvent angav väsentligt lägre antal åskådare än vad som verkligen var fallet. Om det hade varit 1 500 eller 3 000 personer så skrev man i allmänhet ”Inför ett par hundra åskådare”. Desinformationen i media var systematisk. Till de värsta hörde nyhetsbyrån TT, som på den tiden hade ett gott renommé och påstods vara objektiv och saklig.

Senare, när vi studerade amerikanska valrörelser, förstod vi att ingenting är viktigare än uppgifter om hur många som kom och lyssnade vid valmöten. Om det hade stått att det var 1 500 i Simrishamn hade det säkert kommit 3 000 personer i Ystad och 4 000 i Trelleborg, för att inte tala om 10 000 i Malmö.

Genom att ljuga ner siffrorna kunde man låtsas att intresset inte var så stort. Hur hälsosamt skulle det inte vara om politiska forskare undersökte en så enkel sak som hur TT, nyhetsbyrån Direkt, Dagens Eko, Göteborgsposten med flera, avsiktligt rapporterade felaktiga siffror. Sedan blir det strax dags för en omgång med biskop Tutus sanningskommission från Sydafrika. Han kan få mycket att göra i Sverige.

Vi svepte längs sydkusten, vi seglade ner längs västkusten, vi var längst uppe i norr och när semestern var slut kom vi in i de stora städerna. Vi gjorde bort emot 200 framträdanden under valrörelsen 1991.

Äggkastning från svartklädda vänsterligor förekom bara i Stockholm och andra universitetsstäder. Långt värre blev det i valrörelsen 1998 men mer därom senare. Unga förvirrade män som upprymda av studiebidragsfinansierat rödvin försökte praktisera någon sorts våldsideologi. Det var inte alldeles ofarligt. I Umeå, där jag uppträdde ensam, försökte ett gäng hoppa på mig bakifrån under pågående anförande. Som tur var fanns en stadig norrlänning på plats och de svartklädda dröp av. I pressen rapporterades inget.

Folk, mannen på gatan som de kallas, var genomgående trevliga och uppskattande. Även i Norrland. Bara man inte talade illa om stöden till Norrlandsfonden och norrländsk regionalpolitik!

När mötena var slut och kampvisan klingade ut över nejden brukade vi bjuda på extranummer för de kvarvarande operaälskarna. Skaras Pavarotti sjöng ”Hoppa hulle”, en melodi som en gång tagit Bert till sjätte plats på Svensktoppen. När vi spelade den brukade Bert gå och gömma sig.

Bohusläns bryggor kommer vi sent att glömma. Jag har gjort fyra valturnéer per båt genom denna sagolika skärgård, där befolkningen nästan går man ur huse när sommarbåten kommer. Det må vara den kända religiösa skutan Elida eller den fina båten med Ny Demokratis glada gubbe och jättelika högtalare ombord.

Eftersom den publika anslutningen inte upprepades när andra partier försökte turnera, måste det faktiskt ha varit något särskilt med Ny Demokrati, men så får man väl inte säga?

***

Första delen av det sista kapitlet jag publicerar här på bloggen kommer på lördag. Kanske det mest spännande hittills och van der Kwast är inblandad!

(Detta är ett av flera kapitel ur min bok REBELLERNA som bjuds på denna blogg. För bilder till respektive kapitel, besök http://www.iansrebeller.se. För flera kapitel ifrån boken, se tidigare inlägg. Den 12:e oktober kan du skaffa dig ett eget exemplar av boken i handeln! Hjälp mycket gärna till att sprida budskapet om detta!)

Kapitel 13. Varifrån kommer ni? Del 1.

Först ett citat:

Ny Demokrati fick 6,7 procent av antalet röster i Riksdagsvalet 1991, 25 riksdagsmandat och sammanlagt 335 mandat på kommunal nivå. År 1992 blir det alltmer tydligt att Ny Demokrati hade valt att satsa på den invandringsrestriktiva linjen med krav på minskad u-hjälp, ut- visning av invandrare som begått brott, lån istället för bidrag och tillfälliga istället för permanenta uppehållstillstånd för flyktingar. Samtidigt började partiets sönderfall med avhopp från riksdagsgruppen, uteslutningar, besynnerliga medieutspel, skandaler och inre stridigheter.

Så långt Wikipedia. För den som inte vet det är Wikipedia ett uppslagsverk som konstrueras av frivilliga bidragsgivare och på något märkligt sätt kommer fram till något som nästan kan likna verkligheten.

Ta nu ett djupt andetag, öppna en tidning (varmed menas en morgontid- ning) och tänk efter. Våra krav på minskad u-hjälp är högaktuella idag, när man äntligen insett att årligen uppåt trettio miljarder kronor vräks ut utan urskiljning till olika stater framför allt i Afrika. Tänk också på debatten idag om att utvisa invandrare som begått brott och att ge lån istället för bidrag och att inte ge permanenta uppehållstillstånd så fort någon dyker upp vid den svenska gränsen. Problemet för Ny Demokrati var att vi var före vår tid. Vi ville stämma i bäcken istället för i ån. Och vi talade om saker så som de var. Kan man tala om jordbrukspolitik så kan man tala om vad som helst.

Wikipedia fortsätter:

Valet 1994 blev däremot ett fiasko för partiet som bara fick 1,4 procent av rösterna och förlorade samtliga riksdagsmandat. I kommunerna lyckades man bara behålla 53 fullmäktigeplatser i 36 kommuner .

De flesta medier skildrade företeelsen Ny Demokrati mycket värre än Wikipedia. Överdrifter och skällsord staplades på varandra. För oss var detta tecknet på att vi hade lyckats. Det var ju just detta etablissemang vi ville komma åt. Det var etablissemanget som var på fel väg, fullt av slentriantänkande och vänskapskorruption. Vi satte en ära i att ingen av oss skulle ha varit politiker i sin tidigare tillvaro. Vi hade alla tänkbara andra yrken.

Hoppas att den politiska forskningen i Sverige någon gång blir så pass saklig och historiskt relevant, att man undersöker vad det var som hände när Ny Demokrati kom till. Vad som var drivkraften. Varför framgången var så sensationell och varför reaktionerna från etablissemangshåll så småningom blev så våldsamma. Men det lär vi få vänta på. Det är segrarna som skriver historien.

Att yrkespolitikerna blev skogstokiga kan man nästan förstå. Medan de låg i hängmattorna körde vi valrörelser även efter valet. På sommaren 1992 och sommaren 1993 öste vi på. Usch, vilket obehagligt uppvaknande för svenska folkets valda ombud från andra partier. Ska man verkligen behöva vända sig till folket när det inte är valår?

***

Del 2 följer imorgon!

(Detta är ett av flera kapitel ur min bok REBELLERNA som bjuds på denna blogg. För bilder till respektive kapitel, besök http://www.iansrebeller.se. För flera kapitel ifrån boken, se tidigare inlägg. Den 12:e oktober kan du skaffa dig ett eget exemplar av boken i handeln!)